Som fortsättning på föregående inlägg dårå... Ångesten över att rida som en kratta är ganska enorm. Man mår pissdåligt, i och med man har en vilja inom sig som är så enorm att det gör ont. Ni kan ju bara tänka er känslan att dessutom rida dåligt på andras fina hästar. Hallå liksom, hur jäkla svårt kan det vara?

I mitt huvud är allt bara en enorm röra just nu. Jag måste strukturera upp alla tusen problem jag har med min ridning och jag måste se till att få ordning i huvudet. Jag menar, tävlingarna i helgen kom där fram många och berömde, medan jag bara ville gråta av frustration. Unikum fem år som aldrig varit ute var folk imponerade över att han gick runt programmet utan större påhitt, medan jag är fruktansvärt missnöjd med  att vi inte kunde in och sätta en bra runda på 70 %. Jag har liksom en annan målbild. Titan gick in och gjorde många bra grejer, men jag red som en gammal kärring rent ut sagt och drog på mig många missar. Titan är så pass fantastisk att det är liksom inte okej att rida på under 70%. Hade någon med mer erfarenhet än mig tävlat honom, så hade han nog med lätthet gått på dem procenten. Jag däremot, tabbar till det och red alldeles för mesigt. Vafan, sen när började jag krångla till allt? Jag har alltid ridit framåt och satt mycket tryck i dem. Men icke nu.

Bliss har jag fått många grattis på sen i söndags när hon hoppade fantastiskt 8 hinder, sen rev de två sista. Folk grattar till en fantastisk runda, otur på de två sista bara. Nja, otur är det ju inte. Hade jag ridit bättre så hade det inte hänt. Då hade vi satt nollan såklart! Bliss är liksom ingen slarvig häst, hon gör alltid sitt bästa. Helt underbar lärohäst!