Att satsa

Jag är den som verkligen satsar på det jag gör. Jag satsar fullt ut, vänder ut

och in på mig själv för att jag ska lyckas. Ingenting är omöjligt, och att jag lär

ha en egen uppbyggd anläggning innan jag fyllt 28, är hur rimligt som helst,

om jag får hålla mig frisk nu här i fortsättningen.

Jag satsar på att bygga upp något stort. Jag vill inte gå halva vägen bara och

vara nöjd där, utan jag siktar mot stjärnorna och tänker gå den krokiga vägen

för att lyckas nå dit.

 

Jag har en plan på hur min framtid ska se ut. En riktigt stor plan som de flesta

bara hade skrattat åt om jag berättat den idag. Jag själv är dock inte ett dugg

oroad för att nå dit, för jag har en plan på hur jag ska nå dit också.

 

Vad är det då som krävs? Jo, vilja, motivation samt att man har lite fler timmar på

dygnet än alla andra. Det krävs också att man verkligen tål ensamheten som man

får stå ut med. För, tid till att umgås med vänner och annat än hästarna, det finns inte.

Det BLIR väldigt ensamt när man satsar på att nå drömmar som är lite utöver det

vanliga.

 

Jag har inte haft vänner sedan jag vet inte när. Tio år tillbaka ungefär?

 

Men å andra sidan, ensambjörn som man är, så finns det inget mysigare och mer

rogivande än när man sitter och rider och är alldeles, alldeles själv. När man kan sitta

och trimma o stänga av världen utanför. För oftast ialalfall, när jag rider, så lägger jag

av mobilen och bara koncenterar mig på hästen. Underbar känsla.

Underbar känsla, och gärna tidigt, tidigt på morgonen, eller sen kväll.

 

För att nå det omöjliga gäller det också att ha grymt mycket skinn på näsan. Det är

väldigt ofta jag får ta mycket skit och att folk ser på mig nedlåtande pga att jag är ung.

Folk tror de kan göra som de vill och/eller snacka över mig. Men tji får dem. Och jäklar

vad jag har fått sura människor pga att jag står rak i ryggen och säger ifrån.

Får mycket skit pga att jag är så pass stark att jag kan stå rakryggad öga mot öga till

folk som är dubbelt så gamla som jag och diskutera.

 

Det värsta är vuxna människor som pratar så nedlåtande till mig per telefon, men

som inte kan ta diskussionen när vi väl kommer öga mot öga. Fegt.

 

Folk tror tydligen att man kan uttnyttja mig som man vill, prata nedlåtande hur man vill

osv till mig för att jag är ung. Bla, bla, bla. Wake up. Det rör mig inte i ryggen när folk

gör så. Och jag tror det är tvunget att man verkligen är stark och kan ta all denna skit

som man får kastat på sig.

 

 

Hårt arbete lönar sig! Akta bara så du inte bränner ut dig! Man måste varva ner med jämna mellanrum, annars orkar varken kropp eller själ!

Vad roligt att du har tid till bloggen! :D Jätteroligt verkligen!

Vet vad du menar men som ingela säger ta lite paus ibland för att hitta nya krafter. Jag hade också ett mål när jag var i din ålder och nådde det men det kostade mig en stroke så ta det lugnt vännen. Men visst är det härligt när man når dit och får sin känsla av nu är det gjort. Lycka till Mvh Anna Nilsson