Hej allihopa det här är Pernilla som skriver. Alex hade en liten idé till sin blogg som jag nappade på och därför ska jag gästblogga lite snabbt.

Jag hade tänkt “hissa” en person och berätta för er om henne, jag har inte känt henne särskilt länge men hon betyder redan oerhört mycket för mig. Jag har nog aldrig sett någon som kämpar så, och allt hon gör bevisar vilken underbar person hon är.

Jag följde henne på håll under en längre tid, vi sa hej ibland på tävlingar men inte mer, det gick ganska dåligt för oss båda men hennes ponny visade sig vara skadad och efter att den skadat sig igen blev den iaf frisk… så en dag i våras kom hon och tränade för Jenny (Arvidsson) samtidigt som jag gjort. Den dagen vände allt, när vi förstod hur sjukt lika våra ponnyer va blev vi både två förvånade, att vara själv i sådana situationer som har med ens ponnyer att göra tycker nog inte bara jag är förjävligt och jag vet att vi båda blev otroligt peppade av varandra… för innerst inne är det nog svårt för oss alla att tro på personer som inte vet helt ibland. Men när man är två om en sak så vill man kämpa mer. Vi fortsatte träna tillsammans och våra ponnyer gick bättre och bättre, när Åsbo Pk hade lokala tävlingar var vi båda där, det gick super för oss och så lyckliga vi var!

Samma kväll får jag ett sms där det står ungefär;  ….. ska åka till helgen.
När jag läste det kändes det som att världen skulle gå under för jag förstod hur det var för henne, hur ont det gjorde i henne, men hon kom igenom det och kämpade trots att hon var så oerhört ledsen. Jag kunde känna känslan i mig, hur ont det gjorde och att veta att man inte kan hjälpa till gör allt ännu värre.
Så en morgon får jag ett sms från henne, jag tänker att nej nu har han åkt eller något liknande men i smset står det:Vi har köpt Silas.
Efter alla motgångar och allt jobb som hon har lagt ner har det tillslut blivit så som hon drömt om!


Jag ville skriva det här för att Josefine Friberg är en så underbar människa som gör allt för andra och som aldrig ger upp, hon förtjänar verkligen att bli omnämnd här för det är inte alla som gråter av glädje när de trillar av en liten ponny på en bana för att ponnyn hoppade så fint, det är inte alla som skulle stötta en kompis så som Josse gjort när man känt varandra så kort tid som vi känt varandra.


Kram Pernilla Wahlquist