Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. S var så otroligt fin på framridningen så jag svävade på moln, inne på banan dock fick hon typ scenskräck. Hon vägrade röra sig på den halvan av banan där domaren fanns. Helt paralyserad. Provade med allt, men i det läget fungerade ingenting. Nu ska man inte skälla på S, då det var andra gången i hela sitt liv hon var utanför gårdens gränser, men åh så frustrerande det är när man vet hur jäkla fin hon blivit, hur mycket bättre jag själv blivit och hur jäkla bra vi faktiskt blivit som ekipage! To hell med det idag ;)

 

Grejen är att jag känner faktiskt att jag kunde inte gjort mer idag än vad jag gjorde. Jag frågade A ifall jag skulle försöka för framtidens skull masa mig igenom programmet, och det gjorde jag. Katastrof gick det ju, men vi tog oss igenom och jag tror att det gjorde gott inför framtiden i alla fall! Jag får se det så, trots att jag är väldigt irriterad i alla fall.  Inte på hästen i sig, inte på mig själv, utan på situationen som blev.

 

Aja, en erfarenhet rikare är vi och vi har insett att själva dressyren sitter, för det visade hon stolt upp på framridningen, men rutinen fattas. Nu jäklar så ska vi fara runt i olika ridhus och vänja henne vid allt. Sen tar vi revansch i Klippan den 6 april! Låter som en bra idé! Då jäklar ska vi visa vad vi faktiskt kan! :)