Jag brukar vara känslokall när det gäller hästar. Har aldrig
riktigt hittat den hästen jag verkligen tycker om. Men nu?
Alltså det är lite utav en magisk känsla. Jag blir helt GLAD
av den här hästen!
Han är så otroligt charmig när han har så mycket myror i
kroppen att han inte kan stå en sekund stilla i stallgången.
Han är helt übersöt när han lägger hela huvudet på sné när
jag just sagt till honom att stå nu stilla. Oskyldig blick.
Han vill ju verkligen vara till lags och göra rätt hela tiden...
men... såå.. kryper det i kroppen och ojdå. Han glömmer sig.
Jag säger koncekvent till honom igen och han rättar sig
efter vad jag säger och tittar på mig och säger förlååååt
inte är du väl arg på miiiiig helleer? 
Jag kan inte låta bli att skratta åt honom.
Jag är helt charmad.

I ridningen så är han till en början helt hysteriskt pigg.
Han skulle absolut inte dra iväg eller göra ngt dumt,
men det sprätter verkligen i kroppen på honom :)
Efter en liten stund när den värsta energin lagt sig,
så är han hur mysig som helst. 
Superkänslig, och helt överambitiös. Blir lätt att han gärna
lägger sig liite bakom lod. Men det är inget jag hänger upp
mig på. Han tänker ju rätt. Resten kommer med tiden!

Jag tror jag har gått och blivit kär... i Angelo!

Har inte känt såhär för en häst på hur många år som helst.



Finis <33