Jag tänker ha en kategori som ska få heta
"Hästar i mitt hjärta".

Under mitt liv har många, många hästar passerat.
Hästar kommer och hästar går. Det är så jag har haft
det. Men jag trivs med det. Som nu jobbar jag på Stall
kuskahus, där ca 500-600 hästar passerar under bara ett
år. Så jag har den hårda vägen fått lära mig att
man aldrig ska fastna för en häst. Och, avtrubbad
som jag är, så gör jag itne det heller. Det är mycket,
mycket sällan som en häst når mitt hjärta. Det är knappt
så att mina egna hästar gör det. Det hade varit alldeles
för jobbigt ifall jag hade blivit kär i många. Man blir
så ledsen när de lämnar en då.

Tuffast att lämna var min förra C-ponny Fröken Fanny.
Eller Fiffi som hon kallades.

Köpte henne Januari 2006 och hade henne i runt 2½ år.
Det var en lång, lång resa med den ponnyn, men en
mer personlig och underbar ponny får man leta länge
efter. Det tog lång, lång tid, men vi blev kompisar.
Hon litade på mig, och jag litade på henne.
Hon tog mitt hjärta med storm, vi busade, lekte,
gjorde ALLT tillsammans. Säg den ponny man går
ner till ridhuset för att spela fotboll med?
Jag sparkar iväg bollen, ponnyn springer som en idiot
efter, sparkar och för den till hinderstöden som jag ställt upp '
som "mål".  Stolt som en tupp var hon när hon lyckats.
Hon kunde det mesta. Apportera, buga, ligga, kompliment,
dricka ur flaska, ja som sagt, det mesta.
Hon var en fantastisk hopponny som hoppade hus.
Hon hoppade allt man styrde på.
Som dressyrponny svävade hon fram med sitt underbara yttre
som alla dressyrtränare föll för.
Hon var en känslig ponny som inte satte upp vem som helst på
ryggen. Hon bestämmer själv.
Tyvärr hade hon inte alltid huvud till att tävla. Oftast gick det superbra,
men vissa gånger blev hon blockerad. Man vad gör det.
Ingenting. Jag bryr mig inte. För jag hade en vän.
Hon betydde allt. Underbara ponny.
Jag saknar dig så.

   


(bilderna är klickbara)